Hörde en 100-årig kvinna på radion idag!Hon hade bloggat sen hon var 93(tyckte jag att hon sa)Vilken krutgumma!Dessutom helt klar i skallen.Olika falla ödets lotter minsann.Gläds med henne och hoppas hon kan blogga flera år till.
Jag känner mig både ledsen och frustrerad över Far och Mor.Jag vet att det är MÅNGA som har det likadant,men det hjälper inte.Far är på korttidsboende(som det heter)nu.Mor har dåligt samvete,men vet att hon inte kan ha honom hemma.
Varje dag får jag höra samma beklagande,gång på gång.Förstår henne,men orkar snart inte.Dom vill också att någon av oss systrar ska komma dit hela tiden.Att vi har egna liv,finns inte i deras huvuden.Visst vill vi hjälpa till,men det är svårt.Nu pratar jag för min syster också.Tror att hon håller med mig.
Samtidigt vet vi ju att dom inte är kvar så länge till,vad göra?
Det gör ont!
Jag måste landa ordentligt nu känner jag.Sover dåligt och orkar inte med socialt.Måste få ägna mig lite åt mig själv.
Talade faktiskt om det för Mor idag.Hoppas hon förstår mig och inte tar illa vid sig.
Ja, om den 100åriga damen kan blogga vore det väl skam om inte jag skulle kunna.
Men det blir nog inte riktigt förrän mörkret faller till hösten.
Nu har jag skrivit av mig lite!
Tack för mig!
6 kommentarer:
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
Det är jobbigt med gamla sjuka föräldrar. Man tycker aldrig att man räcker till.
Men jag hoppas att du i möjligaste mån kan koppla bort de tankarna för du har gjort så mycket för de dina som du dessutom har på så långt avstånd.
Men dåligt samvete för att vi inte räcker till tycks vi kvinnor alltid ha. Det borde vi sluta med.
Kram!
Ja så känns det för mej också. Jag tror att pappa mår ganska bra där han är men mamma har dåligt samvete och vill inte vara "boven " i dramat. Har ringt och pratat med pappa och inser mer och mer att han är på rätt ställe. Det jobbigaste är att veta att mamma mår så dåligt av det här. Jag har bestämt mej för att fortsätta leva mitt liv och försöker att inte påverkas men.... det är inte lätt.
Åh, vad jag förstår dig och dina systrar! Så innerligen. Det är en väldigt tung tid när föräldrarna blir gamla och sjuka.
Mina föräldrar är borta sedan många år, pappa dog 1979 och mamma 1989, men jag kan fortfarande komma ihåg och känna oron, maktlösheten och tankarna. Det var som att hela tiden ha ett mörkt moln ovanför sig. Jag gick med konstant magkatarr under flera år. Jag hade ju förmånen att ha mor och far nära, men det var ändå jobbigt - på sitt sätt.
Oftast (det finns undantag) är det vi kvinnor som tar största ansvaret för våra nära och kära. I varje generation.
Önskar och hoppas att du kan känna och njuta lite sommarlugn.
Kram!
Nej usch det är verkligen inte lätt mamma. Jag förstår hur det tär på både dig o moster.
Men du gör helt rätt som säger som det är till mormor. Hon är vuxen och man ska vara ärlig. Du orkar inte hur mycket som helst och måste tänka på dig själv. Jag tror hon förstår det innerst inne också.
Sedan är det nog så att morfar - precis som moster skriver här - förstår själv att han är på rätt ställe. Mormor måste bara inse och vänja sig vid det också.
Kraaam! <3
Tack snälla ni för dom peppande kommentarerna!Det betydde mycket!
Skicka en kommentar