------------------------------------------------------------------------------------------------
Första gången jag besökte mina blivande svärföräldrar,i Tornedalen,var sommaren 1963.
Lennart hade lånat sin fars bil,en Wolksvagen,och kommit hela vägen till oss.70 mil enkel väg.
En dag åkte vi mot Tornedalen.Allt var så annorlunda,tyckte jag,som kom från skogslandet i inre Västerbotten.
Vi var framme vid halv 2 -2 tiden på natten.Glömmer inte det jag såg när vi kom in.Hans tre systrar och lillebror stod uppradade framför kökssoffan.Dom var lika spända som jag,tror jag.
Svärmor kunde knappt ett ord Svenska,men hon försökte verkligen göra sig förstådd.Hon var så rar,alla andra också.
Svärfar var lite bättre på språket och flickorna också.
Naturligtvis hade svärmor bäddat oss i varsitt rum.Dom var religiösa ,så allt skulle gå rätt till.Det gick inte Lennart med på.Han tog madrass och täcke och bäddade sig i bäddsoffan bredvid mig.Inga protester från föräldrarna blev det.
På morgonen åkte Lennart iväg innan jag stigit upp.Han jobbade på byns Järnhandel då.Hans systrar var och tjuvtittade på mig,trodde inte att jag såg dom.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig.
Då kom mellansystern med en bricka med kaffe och MASSOR med fikabröd.Den syster som alltid pratat mest.(Det gör hon fortfarande)Oj,det var oväntat!
Sen var jag ju tvungen att pallra mig ner i köket till dom andra.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Det var varkligen en annorlunda värld jag kommit till.
Alla var jättesnälla,MEN dom flesta pratade Tornedalsfinska.
Svärmor gjorde verkligen allt senare,för att lära sig svenska.Hon gick kurser och pratade,pratade och pratade om än det blev lite fel.En underbar kvinna ,som så småningom blev som en extramamma för mig.
Nu har både hon och svärfar varit borta länge från oss.
Även Lennarts yngsta syster är borta sen flera år.
Hans äldsta syster, är den som har hållit kontakten och stöttat mig mycket ,sen han gick bort.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi har många fina minnen,mina barn och jag, från somrar och helger i Tornedalen,hos fantastiska människor.
Det finns mycket att komma ihåg och kanske berätta om en annan gång.
-----------------------------------------------------------------------------------
Det är många människor
som passerar ens liv.
Det kan påverka mycket
hur man tar sina kliv.
Hur värderingar formas
och åsikter vaknar.
Sådana erfarenheter
Kanske finns dom som saknar.
-----------------------------
Det var min historia idag!
Hej Då!
5 kommentarer:
Tänk, jag minns första gången jag följde med er upp till Juoksengi.
Spännande var det. Jag minns att du och jag fick bada bastu. Du sa att det var en välkomstgest från dom, och jag som inte gillar bastu, men det var bara att gilla läget. Det var så skönt att vara där för när dom pratade finska behövde man inte vara uppmärksam alls. Blev kompis med mellansystern.
Vad roligt att minnas sånt här, det måste betyda mycket att komma ihåg allt efter så många år.
Alla borde nog skriva ner sina minnen, mina barn älskar när morfar berättar när han var liten, dom var väldigt fattiga och hans mamma dog när han var 2 år. Man borde skriva ner det till dom som kommer sen. Därför är det jättekul att du skriver ner här så barnen och vi andra får läsa =)
ha en bra dag nu och sköt om dig
Mycket intressant det du berättar. Minnen har man så många ju äldre man blir. Första besöket hos svärföräldrarna är alldeles speciellt då man så gärna vill göra ett gott intryck men samtidigt är ganska nervös.
Åh, jag sitter här med tårar i ögonen och läser dina minnen. Vad pirrigt det måste ha vart för dig att träffa alla på en gång! Minns mina egna minnen från Juoksengi, farmor och farfar, Berit och pappa... farmors korvar i ugn med senap och ströbröd, när vi gick bort i byn och tittade på renarna, handlade lördagsgodis på kiosken och hur trött man var av den rena luften! :)
Tack för dina minnen mamma!
Mamma, jag blir alldeles tårögd och får en klump i hjärttrakten. Åh vad man saknar alla underbara människor i Juoksengi o Tornedalen! Du skriver så fint o så målande - man ser dem alla framför sig. :) Jättespännande läsning. Tack mamma!
Kramar!
Skicka en kommentar